Detta med amning är ju intressant. Det är så häftigt hur kroppen fungerar och att bebis kommunicerar med tuttarna och lägger beställning. Bröstmjölken innehåller ju all näring bebis behöver under de första 6 månaderna av hennes liv. Den anpassas dessutom efter barnets behov och fortsätter anpassas efter barnets ålder och tillväxt. Den innehåller även ämnen som minskar risken för infektioner som tex magsjuka och öroninflammation. Bröstmjölken hjälper immunförsvaret att bli starkt och det har visats att barn som ammats inte löper lika stor risk för högt blodtryck, diabetes eller fetma som barn som inte ammas. Och tänk att bebis kommunicerar även med oss när hon vill ha mat. Hon vrider på huvudet, smackar med munnen, gnuggar med händerna kring ansiktet osv.
Även för oss kvinnor är amningen en hjälp för kroppen. Livmodern drar ihop sig snabbare efter förlossningen, vill man gå ner i vikt så hjälper amningen till, risken för bröstcancer, livmodercancer och benskörhet minskar och ämnet oxytocin utsöndras vid amningen vilket visat sig hjälper till med den känslomässiga bindningen till barnet.
Visst är kroppen fantastisk?

För oss har amningen gått fantastiskt bra från första stund, en otrolig lättnad och tacksamhet! För det är ju ingen självklarhet. Det finns de som kämpar i veckor, månader med att det gör ont och att barnet inte går upp i vikt osv. Om ersättning kan ni läsa om inom kort.
Visst har jag haft superont i bröstvårtorna och nästan gråtit den första veckan. Men jag har klarat mig helt utan sår och andra komplikationer. Jag har smörjt med bröstmjölk eller jojoba olja, från Maria Åkerberg som ni kan läsa om i ett senare inlägg, och det har funkat hur bra som helst.
Trots att amningen har funkat super rent praktiskt så har det varit tufft mentalt då jag inte var inställd på HUR MYCKET hon skulle amma, bara ATT hon skulle amma. Jag har rent ut sagt känt mig som en riktig mjölkko som inte gör annat, dag och natt, än att sitta still och mjölka. Och det är jag ju inte ensam om att känna förstår jag.
Med min myrstack i brallan hade jag jättesvårt att komma till ro de första 10 dagarna och det är först nu jag kan känna att det är lite mysigt och att jag kan (och måste) slappna av och ha lugn runt omkring mig för att amningen ska funka så bra som möjligt. Jag behöver ta hand om mig själv, äta och vila för att Lois ska må bra. Jag hade gräslig huvudvärk första veckan. Säkerligen en kombination av alla spänningar efter förlossningen, sömnbrist och vätskebrist. Tydligen är det jätteviktigt att dricka massor med vatten när man ammar vilket hade varit skönt om man fick veta redan på BB. Tack till Judith för upplysningen!

Några av mina revolutionerande upptäckter vad gäller amning:

•Läckage. Hade jag vetat hur mycket jag skulle läcka i början hade jag bunkrat upp dussintals med amningskupor.
•Mjölkko. Hade jag vetat mer om amning hade jag ställt in mig mer på att bara acceptera min roll som mjölkmaskin för ett tag.
•Trötthet. Man kan sitta upp och amma, sovandes. Det visste jag inte.
•Hårda bröst. Igår fick jag för första gången uppleva viljan att mjölka ut det onda och hårda. Vilken lättnad när pyret vaknade och ville äta.
•Toppar. Jag tänkte strax innan förlossningen att åh, nu är det snart dags att få använda mina vanliga toppar och blusar igen. Nej då, denna gång är det inte magen som är problemet utan amningen. Visst kan det funka med vanliga linnen också, men lika praktiskt är det då inte.
•Bomber. 4e dagen då mjölken rinner till och blodflödet i brösten ökar trodde jag baskemej att de på riktigt skulle kunna sprängas vilken sekund som helst.
•Tålamod. Bebis bestämmer hur ofta och hur länge hon vill äta. Punkt.

Hej <3

Vilken resa.. Att komma hem med bebis. Vi har fått ett helt nytt liv. Lois är fantastiskt, och livet med henne är en stor omställning. Det är så mycket mer än vad jag trodde. Så mycket mer av allt. Det är häftigt, det är läskigt, det är ljuvligt, det är jobbigt. Man har varit som i en dimma sen vi kom hem och igår kväll hade vi varit hemma i en vecka. Lois sover så bra och är en lugn bebis. Jag ammar henne 2 gånger/natt runt 2 och runt 4, sedan vid 7 och sen sover vi hela morgonen och förmiddagen och vi är inte igång förrän efter lunch! På dagen ammar jag eller så sover hon. Hon öppnar sina stora ögon då och då och man bara beundrar denna söta unge.. Massor med miner bjuder hon dagligen på också och vi lär verkligen känna henne mer för varje timma som går.
Första dagarna när vi hade kommit hem kände jag mig grinig och lättretad. Kände mig verkligen som en tonåring. Jag kunde fräsa åt Adam och var bara allmänt otrevlig. Det är betydligt bättre nu och jag blev ledsen över att jag var som jag var. Vi var båda otroligt trötta och hade just gått in i en ny fas i livet. Det är så viktigt att inte glömma varandra mitt i det nya bebislivet. Se varandra, lyssna på varandra och hjälpa varandra.
Jag går fortfarande och väntar på de där sprutande hormontårarna. Trots att de inte kommit än är jag betydligt känsligare för allt! Kan ligga länge och titta på henne och fälla små lyckotårar. Jämfört med för en vecka sedan är jag mer stabil och säker på hur jag och vi ska hantera det lilla livet och har börjat vakna upp ur "bubblan". Vi har en lång spännande resa att göra och lära oss av.
Ska jag vara ärlig så trodde jag inte att Lois skulle vara så beroende av mig som hon är. Hon blir lugn så fort jag är i närheten när hon känner min lukt eller hör min röst. Hon vet precis. Hon vill vara nära hela tiden och det är inte så mycket annat som passar än att vara hos mamma. (Dock ligger hon just nu i sin filt i soffan bredvid pappa som spelar Playstation och jag ligger i sovrummet!)
Adam är fantastisk med henne. Mycket arbete läggs på mig, med amning och närheten som hon behöver, bara att jag bär henne eller att hon får ligga på mitt bröst. Men Adam gör så mycket som avlastar mig. Han tar hand om hemmet; diskar, lagar mat och fixar. Givetvis är han med Lois också. Byter blöja på natten efter jag har ammat, klär henne, kör vagnen, tröstar henne och övriga saker som han kan bidra med.
Som familj börjar vi växa in i nya rutiner och vanor. Vissa saker prioriteras nu högre än andra och vi får lära oss att sammarbeta och kommunicera på ett nytt sätt. Det är väldigt lärorikt och nyttigt och jag är så lycklig så att jag kan börja gråta av att tänka på min fina lilla familj.
I tisdags var vi på BVC för första gången. Lilla Lois vägde 2800 gram när vi åkte ifrån BB och hon väger nu 2986 gram. Så liten! Inte ens 3 kilo.. Men äter det gör hon kan jag lova!

Idag är det städdag och sedan kommer Lois morfar hit på tacos och myskväll. Det är härligt att han reser mycket med jobbet och ofta är här i Sthlm för att hälsa på. Imorse bokade jag biljetter ner till Gbg i slutet av september. Adam stannar 3 dagar och jag kommer vara där lite längre och bo hos mamma o pappa, låta Lois träffa sin gammelmormor -och-morfar och mina mostrar med familjer plus alla mina vänner jag har där nere. Ska bli jättemysigt!

Vi har nu börjat väldigt sakta men säkert landa här hemma. Jag kan inte fatta att Lois är hos oss. Hon var ju beräknad den 13/9! Hon är verkligen ett litet mirakel.
Nu tänkte jag dela med mig av min förlossningsberättelse för er!
Det finns oändligt med bönesvar igenom hela förlossningsförloppet och jag kan fortfarande inte tro att jag gått igenom en förlossning, och att jag fick uppleva en underbar förlossning.
Den 4/9 vid 22 tiden kom första värken. Jag fick 2 stycken inom loppet av 20 minuter. Jag ställde mig i duschen då jag tänkte att de säkert avtar, tog även alvedon. Skulle alvedonen hjälpa skulle det ju vara falskalarm. Men alvedonen hjälpte inte. Jag gick och la mig efter duschen och värkarna blev mer intensiva och regelbundna under natten. Jag hade 1 värk per 10e min från ca 00.00. Min första tanke är att de behövde bli 3 st under dessa 10 minutrar för att förlossningen skulle vara på G. Jag är vaken i princip hela natten och andas mig igenom värkarna som är som kraftig mensvärk. Ligger och vrider mig i sängen men väcker inte Adam då jag vet att förlossningen inte startat nu NU. Runt kl 5 den 5/9 får jag äntligen sova lite på morgonen, värkarna hade lugnat sig och var inte lika regelbundna.
Vid 12 kommer min kompis Sofia på fika och värkarna har börjat igen. Inte så täta som 1 per 10e minut, men jag behöver pausa i samtalen när de kommer för att fokusera och "andas bort smärtan". Än så länge är det ingen fara mer än att det är ond mensvärk, så vi pratar och skrattar och fikar vidare samtidigt som jag klockar värkarna.
Klockan 13:30 hade jag en MVC tid inbokad, en vanlig rutincheck. Jag frågar om Sofia har möjlighet att åka med, känns tryggt att ha någon med när värkarna ändå är igång.
Vi åker dit och jag berättar för barnmorskan om värkarna. Hon säger att det är svårt att säga då det kan vara förvärkar, men att det säkert är på gång något. Hon tar mitt blodtryck och jag har högre puls än vanligt. Tydligen kan detta vara ett tecken på att det kan vara på G inom den närmsta tiden. Jag får en värk precis innan vi kommer in till bm och jag får en under besöket. Fokuserar på att andas. Jag frågar bm angående vattenavgång. Att jag hört att vissa missar att det går. Barnmorskan svarar lugnt att detta är mycket sällsynt och att jag till 99.8% kommer märka när det går och att jag inte behöver oroa mig. Och skulle jag vara osäker så är det bara till att ringa förlossningen.
Jag fortsätter ställa lite frågor om fostervattnet då jag inte haft någon som helst koll på det tidigare. Har inte intresserat mig så mycket då jag vet att det är en låg procent där förlossningen startar med vattenavgång.
Ca 14 har jag kommit hem. Sofia har gått hem till sig och jag är supertrött så jag plockar ihop lite hemma och lägger mig sedan för att vila.
Jag hinner knappt lägga mig förrän jag hör som ett litet klick ljud; kl är nu 14:15. Jag fattar på en microsekund vad ljudet är och gör en karaterullning ur sängen och vattnet går! Det rinner och rinner och det är som att jag kissar på mig. Men jag känner det inte. Ingen kissnödig känsla utan det bara rinner och jag kan inte stoppa det. Tar av mig kläderna och försöker torka upp bäst jag kan samtidigt som jag ringer Adam som är på jobbet och berättar att vattnet har gått. Jag säger lugnt att han och hans pappa, som skulle köra oss, kan komma upp så tar vi en kopp kaffe och väntar in värkarna.
Jag var så otroligt chockad. Var skakig och fattade inte att vattnet hade gått! Trodde ju inte min förlossning skulle starta varken mitt på dagen eller med vattenavgång utan endast av regelbundna värkar som jag skulle hålla koll på! Det var nog största chocken genom hela förlossningen haha!!
Ringer upp mamma, som jag pratat med bara minuten innan jag la mig och berättar. Ringer förlossningen och de säger till mig att avvakta i 2 timmar och att jag kan ringa upp dem efter 1 timma och uppdatera dem om värkarna kommit igång.
Jag hoppar in och tar en varm dusch. Kommer ut ur duschen och BOOM! Värkarna kommer. Fort går det. De blir regelbundna inom loppet av några minuter och jag klockar dom. Andas. Dessa är betydligt kraftigare än de jag hade tidigare under dagen. Men det är bara till att andas.
Adam och hans pappa kommer hem och vi (Adam) samlar ihop BB väskan och lite övriga grejer.
Nu har jag värkar som kommer med 2 minuters mellanrum. Jag går som in i en bubbla vid varje värk och bara andas. Vi sätter oss i baksätet i bilen och Adam ringer förlossningen och meddelar att vi kommer NU. Han andas med mig och håller takten vilket hjälpte mig otroligt mycket, jag håller mobilen i handen och klockar värkarna. Detta var också ett väldigt bra sätt för mig att fokusera. Adam som såg när jag startade klockan och andades med mig och jag själv som tryckte START. Jag tittade på klockan hela tiden. Tittade upp när jag startade den och tittade ner när det var ca 30 sekunder kvar, då kunde jag liksom räkna ner.
Vi kommer in och de hjälper oss in till ett rum precis vid ingången. Jag skrivs in kl 15:32. De hinner inte ens ta blodtryck, ge mig antibiotika för GBS eller läsa förlossningsbrev utan fokuserar helt och fullt på att förlossningen är igång, jag är i den aktiva fasen och när jag väl lyckas komma upp på britsen ser de att jag har helt utplånad livmodertapp och jag är öppen 5 cm. Inom en halvtimme har jag öppnats till 10 cm. Jag kan inte prata, knappt mellan värkarna heller då de kommer så intensivt. Jag bara andas och stönar och går in i mig själv. De frågar om smärtlindring och jag vet inte vad jag svarar men de uppfattar att jag vill ha lustgas vilket underlättade mycket för mig. Jag kunde slappna av lite mer mellan värkarna.
Barnmorskan jag hade var helt fantastisk. En otroligt fin kvinna som pratade mycket med mig och höll ögonkontakt igenom hela förloppet. Hon pratade tydligt med både mig och Adam och berättade allt vad hon och undersköterskan gjorde. Hon klappade på mig och log, nickade, blinkade och bekräftade mig på alla möjliga sätt trots att jag var hög på lustgasen. Varje gång hon skulle göra något tex undersöka mig så frågade hon mig vänligt men bestämt om det var okej att hon gjorde det. "Känns det här okej Amanda?" "Amanda nu är det såhär..." "Amanda nu kommer jag behöva..." Jag kände mig otroligt trygg med henne och kommer ihåg att jag sa "Du har väl tid för mig? Du ska väl inte lämna mig?"
Jag kunde verkligen inte fått en mer fantastisk barnmorska än henne.
Hon sa åt mig när jag skulle hålla emot och inte krysta och hon guidade mig verkligen så bra. Trots att allt gick så snabbt hann vi pausa och tänja vilket var jätteviktigt för mig. Barnmorskan baddade varma handdukar och mandelolja. Hon ledde sedan ner min hand och sa att jag kunde känna hennes huvud och hår.
Lois hjärta slog jättefint under hela förlossningen och hon låg ju redan så superlångt ner i bäckenhålan vilket gjorde att hon inte kunde tränga ner mycket mer.
Adam var bredvid mig hela tiden och höll min hand. Klappade på mig, peppade mig och var det bästa stödet jag kunde få. Han var så lugn och sansad och fokuserad.
Krystvärkarna startade strax efter 16:30 och kl 16:53 var hon ute. Lustgasen togs bort från mig när jag hade 3-4 krystvärkar kvar så att jag skulle vara med när hon kom ut. Jag han inte med mer än 6-7 krystningar så var hon ute.
Jag satt i den "vanliga" ställningen och födde och jag tog emot Lois och hon las upp på mitt bröst. Det var overkligt. Jag hade mitt lilla barn på mitt bröst! Var detta verkligen mitt barn? Hon hade en blond kalufs som påminde om en "munkfrilla" och hon var alldeles vit/blå innan hon hade fått den vanliga hudfärgen. En liten nykläckt människa. Så ren, oförstörd och oskyldig.
Hon mådde jättebra och barnmorskan visade mig navelsträngen och berättade hur den fungerade. Efter ca 15 min klippte Adam navelsträngen.
Nu var det moderkakan kvar. Den satt där den satt och det tog ett tag att få ut den. Jag fick värkstimulerande och akupunkturnålar i lilltårna och nåt annat som skulle hjälpa mig. Fick ställa mig i olika ställningar. Men inget hände. Till slut kallade de in en läkare och gjorde klart för operation då moderkakan måste ut inom en viss tidsram. Men barnmorskan ville ge det ett sista försök, jag la mig raklång och där lyckades den komma ut. Man har hört mycket skräckhistorier om moderkakan och när den ska ut men jag kan säga att det inte alls gjorde ont trots att jag fick hålla på en bra stund. Den är ju mjuk så den slinker mer ut. Det jobbiga tyckte jag var att den inte bara låssande direkt utan att jag mörbultad och nyförlöst var tvungen att trycka ut nåt så tråkigt som moderkakan hehe..
Väl ute kunde hon undersöka mig och hon kunde konstatera att det såg hur fint ut som helst och att man inte kunde tro att jag just fött barn. Något litet "skönhetsstygn" med tråd som låssar av sig självt var allt som behövdes. Jag fick bedövning och lustgas när hon skulle sy och jag kommer bara ihåg hur jag ropade "tjohooooo!" Och tittade bort på Adam och Lois. De sa att min kropp ju var som gjord för att föda barn och att min förlossning var som en omföderskas och inte som en förstföderskas. Detta är overkligt för mig!
Lois vägde 3030 gram och var 48 cm lång. En liten bebis med hår.. Som jag trodde!! Från det att vi skrevs in på förlossningen tills att Lois var ute tog 1 timma och 21 minuter. Jag var öppen 5 cm när jag kom in och öppnades till 10 cm på 30 minuter. Krystvärkarna pågick i 20 min. Sen var hon ute.

Jag skrev om bönesvar i början. Tänkte punkta upp dom allihop så ska ni få se vad Gud gör för härligt!
•Ingen utdragen förlossning. Många har bett för oss om en snabb förlossning. Och jag själv vågade inte ens be om en snabbare förlossning än 5 timmar.
•Att jag ska kunna vara hemma länge och ta värkarbete hemma för att slippa åka in till förlossningen och bli hemskickad igen. Utan att jag ens visste om det hade jag gjort jättemycket jobb hemma. Både under natten då det startade och under dagen. Barnmorskan och flera undersköterskor poängterade detta vid flera tillfällen och jag hade inte ens förstått att jag gjort det.
•Barnmorskan. Fantastisk kvinna i 40 års åldern som tog mig på fullaste allvar och som jobbade MED mig. Ingen som liksom sa åt mig "överifrån" hur jag skulle göra utan hela tiden denna fina kontakt. Kände mig så trygg. Ps, hon hade inte ens läst mitt förlossningsbrev ändå var och hade hon allt jag önskade hos en barnmorska!
•Bra flyt när vi skulle åka in. Inga köer och endast 1 rödljus trots att klockan var efter 15. Kom ihåg att jag bor i Sthlm.
•Adam. Fantastiskt stöd. Vi gjorde detta tillsammans. Han var så lugn och peppande och höll i min hand och gjorde allt jag ville utan att jag behövde be om nåt.
•Inga förlossningsskador på något sätt.
•Läkningen efteråt går otroligt bra. Hade föreställt mig att inte kunna gå ordentligt, inte kunna sitta utan att ha ont, blöda floder, vara supersvullen och lite halvt förstörd.
•Lois mår prima. Det största och viktigaste av allt.
•Att vi skulle få plats och få ett rum på förlossningen.
•Att amningen ska gå bra. Den har funkat fantastiskt bra sen samma dag hon föddes. Hon är så duktig lilla pyret. Ont gör det absolut såhär i början men har inga sår eller annat.

Varför jag delar med mig av min förlossningsberättelse är för att jag vill säga att Jesus är med oss genom precis allt. Han var min förlossare och mitt skydd.
Jag kan knappt tro på det jag läser själv. Och ännu mindre tro att jag faktiskt varit igenom en förlossning.
Jag, Adam och så många av familj och vänner har bett för vår förlossning och jag har knappt vågat be om så mycket som vi har bett för. Men Gud är verkligen trofast och hör bön och ett hjärtas längtan. Jag hade förväntat mig en riktigt, riktigt tuff förlossning då jag är förstföderska och man har hört så mycket olika historier om hur jobbigt och svårt det är och att man inte vill leva mer när man ligger där. Men jag fick, av nåd, en drömförlossning. Det finns inget jag skulle vilja ändrat på. Jag är så överväldigad och tacksam till Gud för att han hjälpt mig genom bland det största man kan gå igenom här i livet. Han rustade mig och Lois och Adam och förberedde verkligen allt. Vi har blivit så välsignade! Så en uppmuntran till alla mammor som ska igenom en förlossning, förstföderska som omföderska, be och du ska få! Sök så ska du finna.