Hej vänner!

Mammalivet alltså. Det är så mycket mer än vad jag trodde. Så mycket mer av allt. Lois är så beroende av mig, av närhet, av värme, mat, kärlek.
I måndags var jag iväg för första gången utan henne. Jag tog bilen och var iväg i knappt 2 timmar. När jag rullade ut från parkeringen bultade hjärtat hårt, jag hade en klump i halsen och tårarna höll på att komma. Det är första gången jag åker bil utan henne sen hon kom till världen, första gången hon är själv med pappa, första gången hon ska få ersättning, tänk om det händer något? Osv, osv. Jag upplevde verkligen separations ångest och smsade Adam och ville veta hur det gick.
Innan jag gick hemifrån hade jag informerat Adam om att "nu ligger hon här, du måste ta upp henne om hon börjar gråta, om du ger henne ersättning- se till att den inte är för varm, här ligger nappen, jag tror hon behöver byta blöja snart, det är viktigt att filten inte ligger för högt upp på bröstet så att den inte flyger över hennes ansikte om hon flaxar med armarna". Som att detta inte var självklarheter. Till slut fick Adam säga till mig att- Åk nu älskling jag fixar detta.....!
När jag väl kom hem sov Lois mot pappas bröst i Ergobabyn. Blöjan var bytt, hon hade fått mat och hon hade knappt gett ifrån sig ett knyst på 2 timmar.
Det är så viktigt att visa sin partner att du litar på honom och låter dig avlastas vilket jag förstod ännu lite mer efter i måndags. Adam avlastar mig på så många plan med matlagning, städning, Gunvald osv. Men viktigt för mig att komma ihåg är att vi är två i det här föräldraskapet. Även fast Lois naturligt sätt kanske fäster sig mer vid mig den första tiden av hennes liv så är det så viktigt att Adam får utrymme och tillfällen att ta hand om henne och få henne att vänja sig vid hans röst och hans närhet.
Samma kväll grät jag för första gången efter förlossningen. Av kärlek och tacksamhet till min familj. Jag fick verkligen uppleva kärleken jag känner för lilla Lois och för Adam påtagligt, som på ett nytt sätt. Det var så häftigt och överväldigande. Som en cliffhanger kastar jag ut att måndagen påminde mig om Guds kärlek till oss..

Kommentera

Publiceras ej